Kommer ni ihåg Hanna och Matilda som raggade intervju-personer för sitt exjobb här på barnfri.se?

Deras exjobb är färdigt sen en tid tillbaka, och vill ni läsa så kan det göras här.

Igår (söndagen 23 maj) publicerades artikeln i Göteborgs Posten som jag har nämnt tidigare. Tyvärr så publicerades den inte på nätet, så det går inte att länka till den. Jag mailade GP för att försöka få tillstånd att publicera den på barnfri.se, men tyvärr så fick jag ett nekande svar.

Dock var det en bra artikel på ca 5 sidor, kul att barnfrihet uppmärksammas!

Intressant artikel i GP, som kan läsas här.

I detta fall har jag svårt att se hur man kan särskilja på kvinnor och män? Varför skulle det ena könet bli mer deprimerat än det andra kan man ju undra. Personligen (nu är kanske inte jag är den bästa referenspunkten i och för sig) så tycker ju jag att det borde vara ett gemensamt problem att bli gravid.

Och ja, jag anser det som ett problem att bli gravid, allting ställs på sin spets. Bostad, inkomst, jobb, tja i stort sett hela livet.

För att citera en mening ur artikeln; "Att nyblivna mammor löper ökad risk att drabbas av depression är välkänt och vården håller därför ögonen öppna."

Då inställer sig den naturliga frågan, är dessa mammor lämpade att bli mödrar? Har de tänkt igenom sitt beslut eller skaffar de sig barn bara för att omgivningen vill? Eller pappor, av samma anledning? Är de lämpade ifall de blir så deprimerade av att få ungar? Varför skaffade de barn från första början? Är det så "inbyggt" hos gemene man att man skall ha barn så att man åsidosätter allt rationellt tänkande?

Är det inte väldigt många som inte tänker efter före? Jag menar, är det inte väldigt många som helt plötsligt säger "oh, vi är gravida! Det var inte planerat, men nu är det så att vi kommer att skaffa smått i höst!"

Jag tror att väldigt många barn blir till genom en "olyckshändelse". Det har jag väldigt svårt att förstå, det finns ju abort och preventivmedel. Varför använder inte människor det?

Tyvärr så lämnar ju sommaren en del övrigt att önska. Som t.ex. lugn och ro i grannskapet. I stort sett alla har barn, grannar, bekanta, vänner osv. Men ingen uppfostrar sina barn, anser jag. Ungar som springer och jagar varandra och vrålar för full halls! Ungar som hoppar i studsmatta! Ungar som leker krig och skriker när de blir "skjutna". Barn som andas genom en blockflöjt, sådär kul att höra på i 3 timmar. Varför protesterar ingen? Hur kommer det sig att barn har rätt att göra oljud hela tiden utan att någon bekymrar sig?

Jämför med en hund! Om någon har en hund som står och skäller ständigt, skulle inte denna personen då få en tillsägelse? Jag är övertygad om att toleransen med barn är alldeles för stor, de kan gapa, skrika, vråla osv och folk i allmänhet tycker att det är ok. Det tycker inte jag! Jag vill se hårdare tag mot störiga ungar! Varför skall det vara skillnad på att tillrättavisa ett barn och säga till någon som kör med en nitro-driven radiostyrd bil? Lika mycket oljud i mina öron iallfall!