Har så dåligt samvete för att jag inte skriver mer på den här sidan. Borde kunna hitta tid att engagera mig mer...

Men ni vet hur det är, jobb, livet osv...

Men jag har sett att det har kommit en del nya medlemmar på sistone, det tycket jag är kul.

Min fulla övertygelse är fortfarande att det finns ett behov av en sida/forum där man kan "snacka av sig" ifall man inte vill ha barn.

Nu närmar sig julen, jag har inga problem med det eftersom vi inte har några barn i min familj. Men jag kan tänka mig att det finns människor som har lite jul-ångest.

Jag är inte avundsjuk...

Så heter en intervju med Tommy på svd idag (här).

Kan inte mer än att fullständigt hålla med, känner igen mig i så mycket han säger. Kul!

Idag fyller jag 40 år.

Missförstå mig inte, jag fiskar inte efter hyllningar eller gratulationer. Jag vill bara säga att 40 år är inte så gammalt som man kan tro när man är 20, och längtan efter barn har aldrig varit så avlägsen som nu.

Många får en s.k. 40-års kris. Det känner inte jag alls, jag känner snarare att livet blir bättre och bättre för varje år som går.

Jag har ett par vänner som pratar "om de förlorade åren"... Då syftar de oftast på åren mellan 15-25 (oftast...). 15-25 var kanonår för mig, det var roliga år, men jag vet inte om jag skulle orka uppleva dem igen faktiskt... Mycket party, mycket fester, osv. Men det kanske är just det som de syftar på, slog mig efter en stund. Kanske saknar de just den friheten som de hade innan de var 20? Och det fick mig att tänka, vad hände då som förändrade deras liv? Jo, just det.. De fick barn. Samtliga som tycker att de har "förlorade år" (i alla fall inom min vänskapskrets), har barn.

Jag antar att det beror på att de fick barn och kanske inte fick uppleva hur det var att vara ung? Just i den åldern, så är man ju så känslig för allt...

Men så tänkte jag igen.Varför skulle dessa år vara förlorade, jag menar, de får ju mängder av upplevelser som vi barnfria inte får, eller hur? Vi har aldrig vaknat mitt i natten av att en unge skriker, av att en unge har krupp, vattenkoppor, eller mässlingen. Vi har heller aldrig fått uppleva att en nybakt unge kommer uppkrypande och säger med sina smekande ord "jag älskar dig".

(Om du nu kände en saknad efter dessa ord så är nog denna sida nog inte något för dig ).

Personligen så känner jag bara avsky av att ens skriva detta...

Jag är säker på att det beror på att vi har olika intressen, alla gillar olika (var det inte Aftonbladet som körde en sån kampanj för ett tag sen...?).  Jag är inte intresserad av att vakna mitt i natten av någon av de ovan av de uppräknade. Jag vill vakna när jobbet kräver det, eller om det är helg, när jag själv vill.

Jag vill ha ett liv som jag bestämmer över själv!

Och det kanske är just därför jag inte känner någon 40-års kris, för att jag har bestämt över mitt eget liv.

Tänkte bara berätta lite om en händelse som drabbade mig och min syster för några år sedan. Vi skulle åka till Australien  sen och det är ju en rätt lång flygresa dit så det gäller att göra det bekvämt för sig så man kan sova lite och helt enkelt överleva resan

I vårt fall så gick det bra för mig men mindre bra för min syster. På sätet bakom henne satt ett barn, skulle gissa att barnet var i 5-6 års åldern (med reservation för att jag är hemskt dålig på att uppskatta ålder på barn) , och det här barnet satt och sprakade på min systers stolsrygg.

Min syster vill för övrigt ha barn i framtiden och har absolut ingenting emot barn. Hon vet också att jag inte vill ha barn och har inga som helst problem med mitt ställningstagande i frågan.

Men hon tyckte det var lite jobbigt med sparkarna i ryggen, så hon började med att blänga lite surt på mamman som satt i sätet bredvid. Ingen reaktion. Hon började prata med mig (lite extra högt) om att det är ju jobbigt när någon sitter och sparkar en i ryggen. Fortfarande ingen reaktion. Min syster blir allt mer frustrerad och arg. Så hon säger till mamman att be barnet sluta. Mamman blänger surt på min syster, men säger till barnet att sluta.

Det tar sen ca 1 min så fortsätter barnet sparka igen. Nu blir min syster riktigt irriterad, så hon blänger än en gång surt på mamman, som än en gång bara struntar i det. Då rinner det över för min syster, och ja hon kan vara ett riktigt ”rivjärn” som inte är rädd för att säga vad hon tycker. Hon vänder sig om direkt till barnet och fräser mycket irriterat;

”ÄR DU KLAR SNART?!”

Och oj så sur mamman blev! Om blickar hade kunnat döda hade min syster varit död. Men barnet slutade sparka i alla fall och sparkade inte en enda gång till under hela flygresan

Min syster kan ibland vara helt underbar när det gäller att säga till folk (och barn )